1  I solen

 

Med Red Alerts City Invasion dundrande i huvudet satte jag mig på cykeln och trampade iväg in mot stan. Det var underbart väder och solen sken från en molnfri himmel.

  Jag skulle in till arbetsförmedlingen för att hämta Platsjournalen eftersom det var måndag och listan var ny. Vilket väder. Jag skulle bara snabbt åka in till stan för att hämta platslistan och sedan åka hem igen och sätta mig i solgasset på balkongen. Jag hade nämligen eftermiddagssol, från strax före klockan tolv sken solen över balkongen.

  Jag skulle också göra en annan sak: på lördagen hade jag varit inne på Domus och handlat mat för helgen. På väg ut därifrån hade man ropat ut i högtalarna att det fanns billig strömming. Kanske gick det fortfarande att få tag i den?

  För det var ju också det här med pengarna: jag måste leva så snålt som möjligt, annars skulle de inte räcka hela månaden. Jag hade räknat ut att jag hade 20 kronor om dagen att ge ut sammanlagt för frukost, lunch och middag, om jag dessutom skulle ha råd med en dagstidning.

  Det verkade emellertid nästan omöjligt att uppfylla det målet flera dagar i sträck. Jag drog alltid över några kronor. Nu i helgen hade jag till exempel köpt några äpplen och ett paket glass, visserligen blåvitt lågpris från Konsum. Det var ju så förbannat varmt och efter några timmar på cykeln i solen hade jag inte kunnat stå emot.

  Dessutom hade jag köpt några apelsiner. Ja, herregud. Men vad skulle jag göra? Det var ju också i det närmaste bara nyttigheter. Frukt och grönsaker var det dessutom nödvändigt att få i sig, för vitaminernas skull. Som tur var hade de haft extrapris på kaffet, till och med på det goda mörkrostade cirkelkaffet, som jag därför köpt istället för det, vanligen hyfsade, blåvita som jag annars mest höll mig med. Utan kaffet skulle jag bara inte stå ut. Allt annat kunde jag avstå ifrån men inte kaffet, åtminstone inte just nu. Någon form av lyx, stimulans eller belöning behöver jag för att stå ut med den övriga knappheten.

  Så, om de fortfarande hade det där extrapriset på strömming kunde jag kanske spara in en tia eller mer och på det sättet komma ikapp budgeten igen.

  Det var lite motvind och eftersom jag trampade på ganska bra fick jag lätt hjärtklappning. När jag märkte det lät jag istället cykeln rulla längs cykelbanan, nerför den svaga sluttningen mot järnvägsviadukten och trafikljusen bortom den.

  Jag var ju ledig. Det fanns därför ingen anledning att stressa upp sig. Tvärtom. Jag borde istället ta alla tillfällen i akt att njuta av de alldagliga, och kanske små, goda stunder som tillvaron bjöd på i ett sådant överflöd en dag som den här. Jag kunde låta solen värma mot huden på mina bara armar och mot mitt ansikte. Jag kunde låta lungorna fyllas av den klara och friska havsluften, som svepte mot mig från fjärdarna. Jag kunde låta mig fyllas av den ljusblå himlen och den spirande grönskan, eller jag kunde njuta bara av att det var möjligt för mig att sitta här på cykeln, mitt på blanka förmiddagen, och nästan ljudlöst glida fram över asfalten.

  Det vill säga, det var den positiva sidan av arbetslösheten: friheten från lönearbetet, att ha en möjlighet att göra vad som helst. Det är klart, det fick inte kosta något, och det minskade ju valmöjligheterna högst drastiskt. Sedan var det också den här passiviteten, den här ledan, som jag ibland fick kämpa emot. Men trots detta fanns det också en positiv sida i den här tillvaron: möjligheten att förverkliga sig själv. Det var åtminstone en möjlighet att något utvecklas på områden som dittills fått stå tillbaka för lönearbetets tvingande tyngd, eller för andra tyngder också för den delen: kursplanernas och betygens tyngd.